De kriminella har inte bara gräddfil i domstolen, utan hela samhället med sig på olika sätt, vilket jag fick erfara efter att min son grovt misshandlades i skolan. Efterföljande så kallade rättsprocess, som förövrigt hölls i församlingshemmet, var en parodi på hur en rätt ska agera. Och de agerade också ensidigt till fördel för våldsförövaren, där även kommunen lämnade in olika handlingar, vilka ensidigt berättade vilken bra person våldsförövaren var, samt utelämnade den faktiska substans, som annan fakta, trots att den var välkänd både i skolan som övriga samhället. Våldsförövarens mor var anställd vid kommunen som socialsekreterare, vilket kan vara en förklaring till att de mörkade fakta. Vi som var drabbade hade förövrigt varken rättsbiträde eller någon som helst talan, åklagaren var inte ens insatt i ärendet. Helt klart agerar det svenska rättsväsendet för de kriminella och för även deras talan. Likväl som de aktivt agerar med godtycke, kan de också i princip välja bort all substans och vad som egentligen är spörsmålet. Man kan bara varna för det svenska rättssystemet…

…de som aktivt agerar för att skada andra människor, vilket det svenska rättssystemet tillåter och legitimerar i alla avseenden. Även om många som jag väljer bort att strida med dem, kommer de dock alltid att stå i misstro för omgivningen, säkerligen också genom framtidiga generationer. Ett samhälle med ett rättsväsende, som aktivt agerar för brottsförövaren eller med godtycke skapar endast ytterligare konflikt, i många fall även hemska övergrepp i sak. Utifrån deras fel och brister, samt arroganta förhållningsätt mot brottsdrabbade, kan de således heller icke förvänta sig annat än förakt och avsky från dem de skadat.

Rättsväsendets fel och brister har i många fall skadat brottsdrabbade i många avseenden mera än själva brottet. Mitt största misstag i livet har således varit att anmäla våldsövergrepp till polisen, vilka konsekvenser satte mig i rättsprocesser och stämningar under en tioårsperiod, till mesta delen från människor jag varken kände eller hade någon som helst anknytning till.

Dessutom tror jag många medvetet väljer bort sin klagan, som även att hävda sin rätt i sak, med tank på hur det svenska rättsväsendet egentligen ser ut, och där det kan agera såväl utan sans, som annan mening i många avseenden. Det handlar således heller inte endast om att de kränkta personerna egentligen saknar medel, och eller pengar, många har dessutom försäkringar med rättsskydd, som täcker upp viss del av kostnaderna, utan mera handlar det om att många kommit till den insikt att det är helt meningslöst, och att de eventuellt heller aldrig kommer loss ifrån rättsväsendet, utan kan fastna i den rötan som pågår, där i princip ett ärende kan fortlöpa under hur lång tid som helst. Där fall de facto handlagts under en hel mansålder, vilket kan skrämma i väg de flesta, där det visat sig att de också kan agera mera för rättsprocessens överlevnad i systemet, än att lösa en eventuell konflikt. Alltså skulle jag tro de flesta avstår om de kan, även om de har rätt i sak, är det således enklare, och även bättre att leva med än en eviglånga och oändliga rättsprocesser, rättsprocesser som även kan förvandlas till ärenden utan varken mål eller annan mening för den klaganden. Pengar betyder i regel heller inte något i de sammanhang där människor djupt kränkts, och redan fått sina liv förstörda, exempelvis genom olika rättsövergrepp.

Rättsövergrepp skadar inte bara enskilda människor och familjer utan på sikt hela samhället. Att rättssystemet håller angripare om ryggen upplevs av brottsoffer som att staten stöder terror mot den egna befolkningen.

Frågan är om den nya möjligheten att överklaga är tillräckligt enkel och räcker till för att lösa problemet.

Nu har forskaren Björn Jonsson granskat den höga sjukfrånvaron i Sverige och ger en annan bild. Han skriver att det havererade rehabiliteringssystemet är den mest trovärdiga förklaringen, inte överutnyttjande eller påståenden om fusk. Så när vården inte klarar sitt uppdrag så får man helt enkelt låta det gå ut över svårt sjuka människor. Någon måste ju ta smällen, eller hur?

Tydligen har man använt skattemedel för att öka kontrollen av de svenska medborgarna:

”Myterna om överutnyttjandet har haft stor betydelse för utvecklingen på policyplanet. 2005 gav den dåvarande socialdemokratiska regeringen Försäkringskassan extra resurser till att anställa 300 nya kontrollanter som skulle ägna sig åt slumpmässiga kontroller och misstänkt fusk i de olika socialförsäkringarna. Dessa kontrollanter lyckades under sina första två år att få 378 fuskare lagförda, alltså drygt en per kontrollant. Av dessa var det bara en liten andel som hade fuskat med sjukförsäkringen”.

Våra styrande har alltså både till vänster och höger uppfattningen att svenskarna bör kontrolleras mer och att de har för mycket rättigheter och för lite skyldigheter, även om de skäl som anges inte stämmer med verkligheten. Vad kan detta kontrollideal och denna storebrors- alternativt nedlåtande attityd tyda på? Finns det ett litet inbyggt Stasi-ideal alternativt feodal-ideal bland våra styrande? Som leder till samstämda resultat – mer makt till godtyckliga myndighetspersoner som kan trycka ned vem som helst av de vanliga medborgarna?

Kan det vara så att myndigheterna glömt varför de kommit till och vem som betalar deras löner? Kan man ana tecken på att de genomgått en målförskjutning? De gör inte vad de ska. De har tappat bort målet med verksamheten? Kanske de numera är till för att skydda vissa personer men inte andra? Kanske de särskilt tycker om aggressiva angripare med uppsåt att skada eller döda, men i sjävla verket hatar den som griper in? Kanske de medvetet motarbetar företagare med initiativkraft? Kanske de medvetet motarbetar invandrare med initiativkraft, flyktingar med goda flyktingskäl men håller krigsförbrytare och brottslingar om ryggen? Kanske de medvetet motarbetar sjuka människor som har långa sjukdomsförlopp och kronisk värk? Kanske de vill sortera bort dem?

När ska vi kunna ställa dem till svars? När ska Sverige återinföra tjänstemannaansvar och inrätta en justitiemordskommission? Hur långt ska det egentligen gå innan svenskarna protesterar? Kanske de helt enkelt aldrig kommer att protestera?

”Det här går inte. Det är blåögt att ens tro att en hel förvaltningsapparat; Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen etc. bara består av goda människor. Det finns givetvis företagshatande neurotiker, aktiva alkoholister, kokanister, latmaskar, hysterikor, skolkare, socialt inkompetenta, isolerade, psykopater etc. där också! Varför ska den offentliga sektorn vara en soptipp för? Ställ krav på personalen! Avskeda de icke-fungerande, och höj lönen för de som vill något”.

De har råkat ut för en oväntad skatterevision:

”mig planerade de att sätta på parkbänken”

men de tycks ha kommit ur knipan genom att utreda sina utredare.

”De är nog inte vana vid att bli reviderade, kontrollerade och uppkollade”

Bra gjort. Mera sådant – varför låta sig hunsas av företagkrossarna Skatteverket? Eller av andra maktmissbrukande myndigheter?