Jag tror numera att domstolar inte dömer efter lagen. Jag tror att de dömer efter en uppsättning dolda bedömningsregler som är till för att förenkla svåra situationer. Här är några sådana regler:
- Om två poliser samstämmigt vittnar om att den tilltalade är skyldig så måste man rimligen fälla denne (nämns här). Även om domaren själv känner tvivel om berättelsernas riktighet.
- Om krogvakter säger att någon hotat dem så måste det vara så (upprörda röster samlade på rättssäkerhetsorganisationens hemsida).
- Om någon hävdar nödvärn så ska man jämföra skador. Skadorna ska stå i proportion till varandra. Allt annat är underordnat. Den som är minst skadad är skyldig. Se här.
- Om en kvinna anklagar någon för våldtäkt så är den anklagade skyldig. För ingen ljuger om någonting sådant (röster från förstörda liv: se länksamlingen här). I Sverige kan människor dömas till långa straff på en enda persons berättelse.
Bedömningsreglerna håller domare fast vid även när de själva känner tvivel. Det är en praktisk vägledning. Några tumregler som man tillämpar för att komma fram till en dom. Enkelt och geschwint. Inget omdöme behövs.
Att gå emot dem kanske är rena självmordet karriärsmässigt, vad vet jag? Paralleller finns här, jag citerar
”Hovrättstådet Brita Sundberg-Weitman vid Svea hovrätt framhöll år 1985 i sin bok ”Rättsstaten åter!” att Sverige inte längre var en rättsstat. Det fanns inga effektiva spärrar mot offentligt maktmissbruk och likhet inför lagen hade blivit ett tomt slagord som knappas någon jurist tar på allvar. Medbogarna är underkastade lagar, men det är inte styrande. Myndigheter får ”döma” medborgare utan stöd i lagen och utan rättegång. Politikerna har förlorat respektien för rätten.
Brita Sundberg-Weitman skrev: ”Lagarna har blivit instrument för att genomföra en politik, snarare än skyddsmekanismer för medborgarna… Ser man lagen som ett medel för politikerna är det logiskt att den enskilde inte kan räkna med skydd, om han hamnar i motsats till det allmänna… Likheten inför lagen är det mest centrala begreppet i rättsstaten. Denna likhet existerar inte, den som har goda kontakter och råd att anlita en energisk advokat har mycket större chanser att klara sig.”
Domare som tar ställning självständigt och offentligt väcker i den egna yrkeskåren ett ogillande som kan övergå i sedvanlig repression. Brita Sundberg-Weitman prickades exempelvis av hovrättspresident Birgitta Blom som inte tyckte om hennes åsikter och debattvilja. Senare gjorde man allt för att ytterligare beskära domarnas yttrandefrihet i rättspolitiska frågor.”
Det är skrivet för över två decennier sedan och handlar om en viss typ av fall. Men jag tror att det är en helt riktig beskrivning av rättssystemet i stort. Jag tror att det inte fins några effektiva spärrar mot offentligt maktmissbruk. Jag tror inte att människor i Sverige är lika inför lagen. Jag tror att myndigheter dömer utan stöd i lagen. Enskilda människor utan goda kontakter kan inte räkna med skydd av lagen.
Att bli dömd, visserligen i rättegång, men utan stöd i lagen, är en omskakande upplevelse. Även om vi alltid har varit skeptiska till myndigheter, så räckte inte vår skepsis till. Dessutom kan man bli äcklad av Sveriges goda rykte som rättsstat utomlands. Och av de svenska medborgarnas naiva ”idyll-tro”. Många invandrare tycks tro att de utsatts för rasism när de blir oskyldigt dömda. Jag tror inte att det är sant. Jag tror att alla som inte befinner sig inom de trånga kretsarna av jurister riskerar att utsättas för sådant. Är du anklagad så är du dömd. Undantaget är organiserade kriminella, som hotar rätt och vittnen, samt tongivande journalister och andra personer som har tillgång till media.
Vi andra blir dömda efter de dolda bedömningsreglerna. Så bli inte förvånad. Blir du felaktigt anklagad så bered dig på att bli felaktigt dömd.
Etiketter Justitiemord, Rättsväsendet
