Mirakel.
Men hur kunde vi bli räddade?
Systemet är fortfarande lika skruvat. Grymt, fullt av UFO-moralister. Vansinninga dårar med alldeles för mycket makt. Stollejockar. Det är lite överlevar-effekt – varför just vi?
Tacksamhet.
Men också vrede.
Allt lättade. Men alla år, då? Och alla andra, då?
Högsta domstolens ordförande Johan Munck tyckte i höstas enligt DN att det är bra att justitiekanslern tar upp frågan om felaktiga domar. Han säger sig vilja se en ordning liknande den i Norge, Danmark och England, där man har ett särskilt organ som utreder påståenden om felaktiga domar.
Riksåklagaren Anders Perklev kommenterade justitiekanslerns diskussion om möjligheterna till resning med att ”det viktigaste är att domarna är riktiga från början”. Jotack, det vore något att önska sig. Ska det betyda att han vill se en viss kvalitet i rättsväsendet? Högre, kanske måntro?
Organisationsforskarna Mats Alvesson och Karl Ydén skriver i DN Debatt 2008-11-06 om en doktorsavhandling som avslöjar att det svenska försvaret endast till en mindre del sysslar med försvar utan är mer som ett gigantiskt karriärsystem för officerare. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och andra belöningar väger tyngre än försvarsmaktens mål och effektivitet.
Fantastiskt bra. Det gäller nog många myndigheter i Sverige idag. Granska dem kritiskt! Särskilt rättssystemet. Kanske vi upptäcker att juristkårens intresse av karriär och löneutveckling eller något annat väger tyngre än omsorgen om uppgiften. Medborgarna i detta land tycks anta att organisationer i huvudsak styrs av de uppgifter de finns till för.
”Högskolan antas kvalificera befolkningen, kriminalvården antas rehabilitera kriminella, och Försvarsmakten antas styras av uppgiften att försvara Sverige och genomföra internationella insatser. Men formella mål har inte alltid så stor betydelse för organisationer som man kan tro. Inte sällan väger andra intressen väl så tungt. Högskolan handlar till exempel mindre om kvalificering och mera om exempelvis regional- och arbetsmarknadspolitik samt statusjakt för vissa yrkesgrupper. Målförskjutning är vanlig särskilt om officiella mål är komplexa samt om utvärdering av dem är svår eller att lätt att undvika. Särintressen kan då lättare ta överhanden och verksamheten snedstyrs, inte sällan bakom en legitim ”fasad” av certifieringar och imagekoncept som signalerar effektivitet och kvalitet.”
Och rättsväsendet antas skipa rättvisa. Jag tror att rättsväsendet utgör ett tydligt exempel på målförskjutning. Rättsväsendet fungerar inte rättssäkert, är urusla på att utreda brott, är styrda av en märklig politisk opportunism och undviker helst att lagföra kriminella. Om du vill skada någon så ange denne för incest, pedofili eller våldtäkt. Om du blir anklagad själv så är du redan dömd. Det behövs förmodligen inga bevis, eftersom det är så hemligt att det inte går att granska (se Metro-blogg).
”Intresset för själva syftet med verksamheten är ibland måttligt … man tycker att man från …ledningen, till exempel, borde vara litet intresserad av produkten – själva slutprodukten. Den är det ingen som kontrollerar, vilket ju är rätt märkligt.
Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor – och delar av den privata också för den delen – där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser.”
Artikeln handlar om försvarsmakten, men många myndigheter skulle behöva granskas. Jag skulle vilja se en granskning av rättsväsendet. Vi betalar skattepengar för att rättsväsendet ska tillhandahålla rättvisa på ett rättssäkert sätt. Även deras verksamhet får stora konsekvenser för enskilda människors liv och hälsa. De efterfrågar större resurser. Men vad får vi för pengarna?
I hemliga rättegångar har vi ingen möjlighet att granska om juristen och hans nämndemän har gjort ett bra jobb. Bevisen är hemliga. Förundersökningen är hemligstämplad. Det kan vara grymt otäcka brott. Om de har begåtts. Men vi har en regim som avkunnar hemliga domar utan möjlighet till insyn. Därför vet vi inte om vi har en regim som kastar sina medborgare i fängelse utan rimliga bevis. Och det är ingen överdrift att säga att det finns en enfaldig tillit till myndigheterna i det svenska folkhemmet.
Hittade ett visionärt inlägg som vi skulle vilja se i tidningarna och genomfört så snart som möjligt:
”Regeringen har idag i ett pressmeddelande, tillsammans med tunga företrädare från rättsväsendet gått ut med att man genast kommer att se över bristerna inom rättsväsendet för att på ett seriöst sätt utreda rättssäkerheten och rättstryggheten för den enskilde medborgaren. Senast den 1:a januari 2009 kommer utredningen som även kommer att ligga till grund för en sanningskommission att vara klar, för att sedan inom kort tid också genomföras.
I pressmeddelandet tillkännager man att man bland annat har tagit FN´s kritik på allvar och att man inte längre vill dölja de brister och missförhållanden som finns inom rättsväsendet. ”Troligen finns det ett stort mörkertal bakom alla kända fall av oskyldigt dömda och vi är nu beredda att ta vårt ansvar som en demokratisk stat för att komma tillrätta med detta” menar S Å Ärlig som är den person som kommer att ansvara för detta revolutionerande och unika drag inom Svensk rättshistoria.
Syftet med utredningen är att ingen i framtiden ska kunna dömas eller frias på varken politiska eller andra lösa grunder utan att en sanningskommission ska kunna upptäcka bristerna i utredning och domstolsförfarande i efterhand. Något som många tror, även kommer att innebära en självrannsakan och självsanering inom rättsväsendet självt. S Å Ärlig menar vidare att ”Uppfattningar såsom att det är ok att oskyldiga döms och att skyldiga frias eftersom det tar ut varandra, är uppfattningar som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.”
Förslaget har ivrigt motarbetats av företrädare både inom riksdag, rättsväsende och vissa grupperingar men då argumenten för att stoppa utredningen har haft samma innebörd som de brister som man i och med utredningen vill komma åt så har utredningen fått klartecken.
Än finns det alltså hopp för de offer som antingen har utsatts för någon enskild våldsman eller som på annat sätt har utsatts för sitt eget lands mindre nogräknade rättspraxis.”
Tyvärr är det bara önsketänkande. Det finns inga brister och alla som protesterar är rättshaverister. Eller hur? Huvudet i sanden, alla på en gång, nu.
Jag tror numera att domstolar inte dömer efter lagen. Jag tror att de dömer efter en uppsättning dolda bedömningsregler som är till för att förenkla svåra situationer. Här är några sådana regler:
- Om två poliser samstämmigt vittnar om att den tilltalade är skyldig så måste man rimligen fälla denne (nämns här). Även om domaren själv känner tvivel om berättelsernas riktighet.
- Om krogvakter säger att någon hotat dem så måste det vara så (upprörda röster samlade på rättssäkerhetsorganisationens hemsida).
- Om någon hävdar nödvärn så ska man jämföra skador. Skadorna ska stå i proportion till varandra. Allt annat är underordnat. Den som är minst skadad är skyldig. Se här.
- Om en kvinna anklagar någon för våldtäkt så är den anklagade skyldig. För ingen ljuger om någonting sådant (röster från förstörda liv: se länksamlingen här). I Sverige kan människor dömas till långa straff på en enda persons berättelse.
Bedömningsreglerna håller domare fast vid även när de själva känner tvivel. Det är en praktisk vägledning. Några tumregler som man tillämpar för att komma fram till en dom. Enkelt och geschwint. Inget omdöme behövs.
Att gå emot dem kanske är rena självmordet karriärsmässigt, vad vet jag? Paralleller finns här, jag citerar
”Hovrättstådet Brita Sundberg-Weitman vid Svea hovrätt framhöll år 1985 i sin bok ”Rättsstaten åter!” att Sverige inte längre var en rättsstat. Det fanns inga effektiva spärrar mot offentligt maktmissbruk och likhet inför lagen hade blivit ett tomt slagord som knappas någon jurist tar på allvar. Medbogarna är underkastade lagar, men det är inte styrande. Myndigheter får ”döma” medborgare utan stöd i lagen och utan rättegång. Politikerna har förlorat respektien för rätten.
Brita Sundberg-Weitman skrev: ”Lagarna har blivit instrument för att genomföra en politik, snarare än skyddsmekanismer för medborgarna… Ser man lagen som ett medel för politikerna är det logiskt att den enskilde inte kan räkna med skydd, om han hamnar i motsats till det allmänna… Likheten inför lagen är det mest centrala begreppet i rättsstaten. Denna likhet existerar inte, den som har goda kontakter och råd att anlita en energisk advokat har mycket större chanser att klara sig.”
Domare som tar ställning självständigt och offentligt väcker i den egna yrkeskåren ett ogillande som kan övergå i sedvanlig repression. Brita Sundberg-Weitman prickades exempelvis av hovrättspresident Birgitta Blom som inte tyckte om hennes åsikter och debattvilja. Senare gjorde man allt för att ytterligare beskära domarnas yttrandefrihet i rättspolitiska frågor.”
Det är skrivet för över två decennier sedan och handlar om en viss typ av fall. Men jag tror att det är en helt riktig beskrivning av rättssystemet i stort. Jag tror att det inte fins några effektiva spärrar mot offentligt maktmissbruk. Jag tror inte att människor i Sverige är lika inför lagen. Jag tror att myndigheter dömer utan stöd i lagen. Enskilda människor utan goda kontakter kan inte räkna med skydd av lagen.
Att bli dömd, visserligen i rättegång, men utan stöd i lagen, är en omskakande upplevelse. Även om vi alltid har varit skeptiska till myndigheter, så räckte inte vår skepsis till. Dessutom kan man bli äcklad av Sveriges goda rykte som rättsstat utomlands. Och av de svenska medborgarnas naiva ”idyll-tro”. Många invandrare tycks tro att de utsatts för rasism när de blir oskyldigt dömda. Jag tror inte att det är sant. Jag tror att alla som inte befinner sig inom de trånga kretsarna av jurister riskerar att utsättas för sådant. Är du anklagad så är du dömd. Undantaget är organiserade kriminella, som hotar rätt och vittnen, samt tongivande journalister och andra personer som har tillgång till media.
Vi andra blir dömda efter de dolda bedömningsreglerna. Så bli inte förvånad. Blir du felaktigt anklagad så bered dig på att bli felaktigt dömd.
Svensk rättsröta fortsätter att fräta. Svenska myndigheter utövar terror mot sin egen befolkning. Här är exempelvis en blogg om falska anklagelser:
”Sverige har ett rättsväsende där oskyldigt fängslade är en del av systemet. Att tyst acceptera överträdelser mot enskilda människor som drabbas av detta systemfel indoktrineras möjligen redan på universitetens juristutbildningar. Hur skulle det annars vara möjligt i en demokrati att enskildas rätt gång på gång överträds utan att någon griper in?”
Det börjar bli många som drabbats av ett inkompetent och märkligt rättssystem. Tur att inte alla är tysta. Det finns ett inlägg på den nämnda bloggen om ”livet efter den falska anmälan”. Det skulle alla behöva läsa. Mycket är allmängiltigt och speglar verkligheten i Sverige idag, fast det verkar som om det finns många som inte vill se den.
”Grunden i en demokrati är ett fungerande rättsystem där ingen skall dömas till straff då rimliga tvivel finns om hans/hennes oskuld. …otaliga exempel på domar som både går emot teknisk bevisning och/eller vittnen. [Många] döms i praktiken redan på förhand där domstolarna bortser från både teknisk bevisning eller annat som styrker den åtalades sak i syfte att få honom fälld. Omvänd bevisbörda förekommer redan idag vilket går helt emot hur lagen är skriven.”
Så ser verkligheten ut idag. Du kan bara sitta och hoppas att du inte drabbas. Du tror det inte förrän du drabbas själv och då är det kanske ingen i din ”idyll-indoktrinerade” omgivning som tror att det är fel på systemet. Så det måste vara fel på dig. Eller hur? Eller så är du välkommen i gänget som tappat tron på rättssystemet. Som en kollega sa häromdagen: ”det är lika korrupt som i Uganda”.
Min tes just nu är att domstolarna har en hemlig regelbok för bedömningar. Då och då slipper det ut några skärvor och rader från denna bedömningshandbok, kokbok för trötta, oengagerade, fega, rädda eller okunniga (…) domare. En regel från denna kokbok skulle kunna vara den som Göran Lamberz nämnde om att ”man rimligen måste fälla den tilltalade om två poliser samstämmigt vittnar att personen är skyldig”. Regeln håller domaren fast vid även när denne själv känner tvivel om berättelsernas riktighet. Dessa regler står förmodligen inte i lagboken eller i några förarbeten till denna. Utan de verkar fungera som en slags praktisk vägledning.
Det verkar dessutom dom om denna regelbok inte tål belysning, eftersom den inte är uppspikad på dörren på vare sig tingsrätter eller hovrätter runtom i landet. Att ha en sådan dold agenda med oklara syften och motiv är inte bra för förtroendet för rättsväsendet. Man skulle kunna jämföra med länder där mord enligt lagboken är förbjudet, men en uppsättning oskrivna men gällande regler för domstolar ser mellan fingrarna på hedersmord. I Sverige finns en helt annan uppsättning oskrivna regler, förstås. Likheten är att de är dolda, i många fall obegripliga och att de får oerhörda konsekvenser för enskilda människors liv.
Om tesen är riktig så är debatten om nämndemännens roll i våra domstolar intressant. De politiskt tillsatta men outbildade domarna i tingsrätterna.
Juristen Mårten Schulz är emot lekmannadomare. Han är en av de jurister som verkar hysa en stark tilltro till sin utbildning. Den tillhandahåller kompetens kring den oerhört komplicerade juridiken, med latinska uttryck och allt, men även insikter om betydelsen av att upprätthålla respekten för domstolens roll, om betydelsen av att hålla tand för tunga, om betydelsen av att vara en DOMARE satt att döma sina medmänniskor. Den tillhandahåller kunskaper och en rättsstatsideologisk insikt. Som ”kan saknas hos lekmännen”.
Mårten exemplifierar med en öppet jävig nämndeman som äter lunch med den målsägande. Som saknar respekt för sin roll. Han exemplifierar även med nämndemannen i Arbogamålet som fick svårt att värja sig mot medias frågor och avslöjade sina förutfattade meningar, som han antar påverkats av mediadiskussionen. Detta är två exempel på att nämndemännen inte förstått sin roll utan varit öppet jäviga och öppet haft förutfattade meningar. Så om det hade varit jurister hade de dolt detta. Eftersom de förstår domstolens roll. Eftersom de ”skolats in i en förståelse för vad den dömande verksamheten innebär”.
I ett annat inlägg som argumenterar mot nämndemän framhåller Mårten att juridiskt beslutsfattande kräver specialistkunskaper. Han framhåller att icke-jurister tror att det gäller att titta och att använda sunt förnuft för att komma fram till ett beslut. När det i själva verket:
”handlar om att applicera ofta tekniskt svårförståeliga regler och begrepp på verkliga situationer. …Det handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.”
Men vad ska vi göra om domaren har utbildning och erfarenhet, men saknar omdöme och integritet? Hur går det om det blir mer tekniskt och svårförståeligt än rätt? Hur går det om de ”folkliga värderingarna” är väldigt långt ifrån de tekniska reglerna och begreppen? Hur blir det om de normer och värderingar som systemet omhuldar kommit på drift? Varför kalla det ”rätt”? Varför inte kalla det för något annat? Vad är det vi tror att vi betalar skatt för? Vill vi inte uppleva att det blir ”rätt” när domstolen utövar makt?
”…Jurister fostras i rättssäkerhetsideal och förutsebarhetstanken under sin utbildning på ett sätt som få andra gör. Rättssäkerhetsvärderingarna ligger ofta djupt hos jurister och tenderar att få betydligt större vikt i avvägningar mot andra värderingar än hos gemene man. En sådan intellektuell och moralisk fostran är enligt min mening viktig för en god domare.”
Jurister fostras till en sluten klubb med egna värderingar. Jurister fostras till UFO’n. Rättssäkerheten är oväsentlig för jurister utan de dömer godtyckligt. De saknar moral utan den är ersatt med auktoritetstro.
”Domstolarna skall vara oavhängiga de strömningar som råder för stunden och skall, idealt, stå för en balanserad och neutral granskning utifrån av folkvalda i förväg och förutsebart nedlagda regler och principer.”
”Det stora problemet med bristande insikter och bristande kompetens finns inte bara hos lekmän från de politiska partierna utan även hos icke-jurister i allmänhet.”
Det stora problemet med förutfattade meningar finns särskilt hos jurister i allmänhet.
I en ledare i DN skrev även Johannes Åman om Arbogamålet. Genom att uttala sig i massmedierna om den åtalades skuld innan dom fallit har nämndemännen i Arbogamålet skadat tilltron till rätten. De har gett uttryck för förutfattade meningar och anses ha sått tvivel om domstolens oväld. Nämndemännen anses vara omdömeslösa. Frågor som ställs i denna debatt är: Är lekmännen en tillgång för vårt rättsväsende? Klarar de att skilja huvudsak från bisak i komplicerade mål? Orkar de stå emot trycket när brott begåtts som satt allmänhetens känslor i svallning?
Men tänk om man skulle vilja ställa samma frågor om våra utbildade juristdomare?
Läser man vidare i debatten i Mårten Schultz blogg förstärks intrycket av att jurister försvarar sin utbildning och sitt skrå. De inlägg som tycks komma från jurister reagerar starkt på Åmans rader om nämnemännens roll:
”…viktig poäng med nämndemän i domstolarna: De utgör en kontaktyta mot samhället utanför och en påminnelse om hur de som inte är juridiskt skolade tänker och talar. Men om de genom sin närvaro i domstolarna tvingar domare att göra juridikens språk och tankemönster begripliga för lekmän tillför de ändå vårt rättssystem en viktig kvalitet”
Bloggaren och juristen Mårten Schultz med flera argumenterar för att jurister visst är vanliga och riktiga människor som har kontaktytor med vanliga människor osv. De är inte något slags lagboksrobotar. De lever inte isolerade. De har inte ett eget språk och tankemönster. De som försöker argumentera för att juristkåren inte är särskilt representativ för olika grupper i samhället får inget gehör bland dessa jurister.
Det räcker tyvärr inte att bara påstå att jurister är helt vanliga människor. För att få oss som upplevt juristerna i sina roller inom rättsväsendet att hålla med om det. Eftersom vi upplevde dem som totalt världsfrånvända. I ord och handling.
Några inlägg för fram argumentet att domare genom sitt dömande har stor kontaktyta mot samhället och att ”det finns en okunskap om detta”.
Men varför ser de inte sin roll? Vad är det för slags kontakt?
Några som tycks vara och säger sig vara nämndemän framför i bloggkommentarerna att transparens behövs för att motverka ett slutet juristskrå som ingen förstår sig på och som kanske skulle kännas överlägset medborgarna. En menar att nämndemän verkligen behövs för att säkerställa kvalitén på rättssystemet och demokratin. En av dem menar att det också finns jurister som inte är ”guds bästa barn”.
Våra erfarenheter av jurister är att de i många avseenden fungerar som ett slutet skrå som vi inte förstår oss på och som ofta själva känner sig överlägsna övriga medborgare. Sorry. Det trodde vi inte innan vi drabbades.
Ett inlägg menar att det är givetvis så att det kan finnas jurister som inte innehar optimala insikter och/eller kompetenser för att avgöra en viss fråga. Men att juristerna ju har fått utbildning i det juridiska, vilket är skillnaden. Liknande tankar uttrycks i en annan blogg, där man jämför med att lägga en medicinsk operation i en lekmans händer. Juristens sakområdesutbildning är avgörande. Men om man blir felbehandlad av en läkare kan du anmäla denne och du kan gå till hur många andra läkare du vill.
Vad är det som kan gå fel? Några av farhågorna uttrycks i bloggarnas kommentarer:
Förutfattade meningar. Ett inlägg som tycks komma från en domare menar att de kvinnliga domare de mött många gånger haft, som denne upplevt, en förutfattad mening. Därav är det så viktigt att det finns flera nämndemän. Just för att säkerställa kvalitén i rättsprocessen. Nåja, förutfattade meningar var just det nämndemännen i Arbogamålet anklagas för.
Jäv. Det finns exempel på jäviga nämndemän. Det bör rimligtvis finnas jäviga domare. Jäviga nämndemän är ibland så ”dåligt inskolade” i den dömande verksamheten att de visar detta utåt. Det förstör förtroendet för rättssystemet.
Stämt är dömt. Ett inlägg nämner att denne skrämmande ofta hos nämndemän mött uppfattningen att stämt är lika med dömt. En annan domare säger sig ha sett alltför många nämndemän som utgår från att det åklagaren säger är sant. Hon upplever det som troligare att hon skulle kunna få en juristdomare att se objektivt på sin sak. Haha. Jag har även sett varianten Dömt är glömt, där en domare uttrycker sin lättnad över att media tycks tappa intresset när någon dömts, eftersom många tycks tro att om en person är dömd så måste det finnas en anledning till detta. Haha.
Hård attityd. En domare menar att hon stött på en underligt hård attityd hos några yngre domare som gjort att hon undrar om inte äldre nämndemän med livserfarenhet och en mer förlåtande syn på människans skröpliga natur gör nytta i mål där juristdomaren är under 35-40 år.
Trovärdighet. Någon uttrycker att en domare sagt att i de mål där det slutligen handlar om trovärdighet så upplevde de att nämndemännens närvaro var betydelsefull. En annan uttrycker att just angående trovärdighet så är nämndemännen ofta mycket fördomsfulla och de vore bättre om de inte ens såg den tilltalade.
Hellre fälla än fria. Om tvivel på en persons skuld finns ska man hellre fria än fälla. En juristblogg ger exempel på när lekmannadomare velat fälla personer som sedan friats och som i en rättsstat borde friats. Hans uppfattning är att fler personer fälls, även om det finns tvivel, med lekmannadomare än utan. ”Betydelsen av att hellre fria än fälla framstår som större för jurister än andra”. Haha.
Sovande domare. Jurister tror att juristdomarna brukar kunna hålla sig vakna under förhandlingarna. ”Rimligtvis är det lättare att döma korrekt om man faktiskt tagit del av bevisningen.” Själv minns jag en juristdomare som ville slippa lyssna på bandade vittnesmål om mordförsök. Sömnig.
Att döma korrekt. Haha.
Öppenhet. Nämndemannen i Arbogamålet anklagas för att inte ”hålla tand för tunga”, att vara en ”glappkäft” och att inte ha förståelse för domstolens roll.
Ovanstående kan sammanfattas med att många jurister själva tycks anse att de genom sin juristutbildning står över problem som förutfattade meningar, jäv, hård attityd, bedömningsproblem kring trovärdighet, sömnighet i arbetet samt öppenhet. Det sistnämnda stämmer bra tror jag. I övrigt tycks de tro att deras sakkunnighet och deras ”fostran” i utbildningen ska per automatik räcka så att de inte behöver granskas. De utgår ifrån att ”det är betydligt mer sannolikt” att jurister inte gör sig skyldiga till ovanstående, trots att det ”kan finnas en och annan olämplig juristdomare”. Andra jurister vågar tvivla.
Många jurister verkar inte se att de ingår i nätverk som riskerar att ”homogenisera erfarenheter”. Om det dessutom är svårt att få komma in i de ”inre kretsarna” hos jurister, vilket kan vara att få tillträda vissa attraktiva tjänster, kan ”siktdjupet” minska avsevärt. Sådant finns överallt. Inom rättsväsendet får det förödande konsekvenser.
Det är bra att jurister bloggar. Mer ljus på. Men nu vill vi se en granskning. Vad gör vi när jurister med makt tappat styrfart och riktning. När de visar brist på omdöme. När de hellre fäller än friar. När de har förutfattade meningar. När de går efter en dold uppsättning tekniska regler som inte står i lagboken men som de kan hålla i handen när de saknar omdöme. När de fullständigt struntar i allt vad rättssäkerhet är. När de begår justitiemord?
Högsta domstolens ordförande Johan Munck tycker enligt DN att det är bra att justitiekanslern tar upp frågan om felaktiga domar. Han säger sig vilja se en ordning liknande den i Norge, Danmark och England, där man har ett särskilt organ som utreder påståenden om felaktiga domar.
Vågar man tro att myndighetspersoner verkligen vill granska domar? Enskilda domar, till och med? Enskilda fall? Ska verkligen någon läsa vad domarna skrivit? Ska verkligen någon annan än rätten fundera över bevisprövningen? Kan någon annan än domaren själv ha ett omdöme? Är inte det helgerån? Är det inte tankeförbud på det i Sverige?
Göran Lamberz skriver i DN debatt om rättssäkerheten i Sverige. Han vill göra en ny utredning om vissa rättssäkerhetsfrågor. Han anser exempelvis att det ställs orimligt höga krav för att resning ska beviljas i mål med skakig bevisning och tvivelaktiga domslut. Han beskriver fall där det finns åtskillig teknisk bevisning som talar till den dömdes fördel.
”Vissa domare sätter i dag beviskravet lägre än att brottet ska vara styrkt bortom rimligt tvivel. … Frågan gäller hur många oskyldiga vi ska tillåta oss att döma för att kunna fälla tillräckligt många skyldiga.”
Ja. Vi offras för att rättsväsendet inte klarar att utreda brott eller att fastställa vad som är brottsligt. Tack. Jag visste det.
”Det som anses gälla är att det för fällande dom fordras att det är ”ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig. I praktiken håller man dock inte alltid på detta beviskrav. Många domare säger till exempel att man rimligen måste fälla den tilltalade om två poliser samstämmigt vittnar att personen är skyldig; ”annars skulle man ju aldrig kunna fälla den som nekar”. Detta håller man fast vid även när man själv känner tvivel om berättelsernas riktighet.”
Ja. Just det. Detta styrker det jag tror, att det finns en uppsättning oskrivna och för allmänheten dolda regler som reglerar de bedömningar som görs. Det tycks inte handla om omdöme utan om någon slags mer eller mindre mekaniska regler. Kan vi inte få se dem svart på vitt så att alla vet vad som gäller? Rätten klarar exempelvis bara att döma ärliga människor som berättar som det är. De klarar inte att hantera kriminella som nekar. De klarar inte att hantera psykopater som nekar. Lamberz skriver vidare att:
”De flesta domare är nog medvetna om att detta egentligen är fel. För det som gäller är ju att skulden ska vara ställd utom rimligt tvivel. Hur ska man se på detta avsteg från bevisregeln? Frågan har mig veterligen inte ställts i ett sammanhang där svaret får konsekvenser. Inte heller har den inledande frågan ställts i ett sådant sammanhang. Vilket pris är vi beredda att betala i form av oskyldigt dömda för att få den önskade tryggheten i samhället? För att inte alltför många skyldiga ska gå fria. Ju lägre beviskravet sätts, desto fler skyldiga kan dömas. Det är en bra effekt. Men ju lägre beviskravet sätts, desto oftare riskerar vi också att döma oskyldiga.”
Dels får vi faktiskt veta, att domare inte följer lagen utan sin egna utarbetade reglar, kanske är det dessa som kallas rättspraxis. Det tycks som om domare i praktiken håller fast vid dessa regler, även när de själva känner tvivel. Dels får vi bekräftat, att detta sällan eller aldrig ifrågasatts någonstans där det spelar någon roll. Det vill säga att vi kan blogga och anmäla och gnälla hur mycket som helst men vi saknar betydelse. Nåja, det visste vi redan. Dels får vi veta att vi offras för att rättsväsendet över huvud taget ska kunna döma någon. Bättre utredningar och och bättre kunskap och bättre omdöme är inte i sikte, utan att döma så många som möjligt av alla som stiger in i en rättssal, alltså alla som någonsin anklagats, är förfaringssättet.
”Så länge vi inte själva riskerar att drabbas av bristande rättssäkerhet är det inte så konstigt om vi tycker – som många gör – att problemet inte är att oskyldiga blir dömda utan i stället att alltför få skyldiga blir det. Bristande effektivitet i brottsbekämpningen och därmed bristande trygghet är ett viktigt problem, det råder inte något tvivel om det. Men den dag då man själv – eller kanske en son eller bror – såsom oskyldig drabbas av misstankar, då förstår man alldeles tydligt hur viktig även rättssäkerheten är. Blunda gärna och tänk efter.”
Göran, vi är ett helt gäng som inte behöver blunda och tänka efter. Vi har redan drabbats. Vi har redan anmält felaktigheterna till alla instanser som enligt sagorna (olika texter med §-tecken framför kapitlen) ska fungera som granskande organ. Alla har avslagit. Allt är i sin ordning. Vi ska bara finna oss.
”Under åren 2004-2006 genomfördes en granskning som avslutades med en rapport, ”Felaktigt dömda”. Där blottlades allvarliga brister i ett antal mål där personer hade dömts till långvariga fängelsestraff men så småningom frikänts efter resning. Brottsutredningarna var bristfälliga. De misstänkta blev ojuste behandlade. Fällande domar grundades på ett ofullständigt underlag med ibland tydliga luckor… Hurdan rättssäkerheten är i dag är svårt att veta. Klart är dock att det finns åtskilliga svårigheter att tackla.”
Göran, det har inte hänt någonting efter din utredning. Den väckte kanske viss debatt men inte ändrade den förhållandena. Det är samma.
”Andra frågor kan ställas: Hur vanligt är det till exempel att domare – inklusive nämndemän – inte förmår övervinna det psykologiska motståndet mot att frikänna på grund av otillräckliga bevis när de personligen är övertygade om den åtalades skuld? Hur svårt är det för polis, åklagare och domare att låta bli att ta hänsyn till brottsoffrets berättigade krav på upprättelse på ett sådant sätt att det i praktiken drabbar även den som är oskyldigt misstänkt? Hur benägna kan vissa domare vara – inklusive nämndemän – att betrakta den som har åtalats som halvt om halvt skyldig redan på grund av åtalet? … Vilken benägenhet finns att förstora värdet av sådana omständigheter som ställer den misstänkte i dålig dager?”
Jag tror att det är väldigt vanligt. Min bild är numera att det är så det är. Domare bestämmer sig i förväg. De lyssnar på åklagaren. Det är enklast så och går fort och lätt. Är man anklagad och åtalad så är man skyldig. Annars vore man inte anklagad. Ingen rök utan eld. Sedan tolkas alla omständigheter i en sådan riktning och resten bortser man ifrån. Att döma är att vara skicklig i konsten att bortse ifrån det som inte passar in i den bild man bestämt sig för. Bortseendets konst.
”Och vilken betydelse har det för rättssäkerheten att statsmakterna ställer krav på viss ”lagföringsprocent” samtidigt som polis, åklagare och domstolar ibland saknar tillräckliga resurser för den eftertanke och omsorg som behövs?”
Kanske det är därför. Målet att nå upp till en viss statistik. Kontopolitik. Vi offras för statistiken. Rättvisa har inte med saken att göra.
”En särskild aspekt på rättssäkerheten gäller resning. Hur lätt eller svårt ska det vara för den som har dömts för brott att få saken prövad på nytt? I flera fall där personer har dömts för allvarlig brottslighet har det i efterhand uppkommit allvarliga tvivel om domens riktighet utan att det gått att få en omprövning till stånd genom resning. … Man måste fråga sig om det är godtagbart att personer förblir dömda för allvarliga brott i fall som dessa utan möjlighet att få den samlade bevisningen prövad i en ny rättegång.”
Justitiekanslern har tydligen tänkt sig att utreda rättssäkerheten mer. Det borde vara bra. Även om effekterna av den tidigare utredningen tycks ha uteblivit. Det förekommer dock någon slags oro över att domstolarnas självständighet hotas av krav på kvalitetsgranskning av verksamheten, såsom granskning av rättssäkerheten. Särskilt om en myndighet under regeringen utför granskningen. En expertgrupp hos Grundlagsutredningen har presenterat ett lagförslag som skulle förbjuda justitiekanslern att granska enskilda domar. Jag tycker att detta är otäckt. Upp med både enskilda fall och systemfel till ytan, rättsväsendet måste kunna tåla granskningar! Vi betalar skatt för ett rättsväsende, inte för en sluten maktapparat med en egen agenda!
Vad är det för trams om domstolarnas självständighet? Detsamma kunde man säga om forskningen, i så fall. Forskningsansökningar och forskare granskas hela tiden, de måste varje dag kunna försvara sin forskning, förklara den för alla och envar, både hur den fungerar och varför den är viktig, även om det är komplicerat. Vem skulle påstå att detta motverkade självständighet?
Människorna som utgör rättsväsendet är helt enkelt rädda för insyn. De vill inte ha sina oskrivna regler uthängda till beskådande. Reglerna de går efter när de utövar makt över människors liv tål inte granskning. Våra erfarenheter har lett till denna slutsats. Det är numera min hypotes. Jag är öppen för intryck som bevisar motsatsen. Övertyga mig gärna.
En person som drabbats av justitiemord mot en familjemedlem skrev igår några hoppfulla rader:
”Det finns människor även inom rättsväsendet som inte är beroende den karriärsbefrämjande tystnad som kanske är roten till de brister inom rättsystemet som finns idag.”
Ska man våga tro att det finns goda krafter inom rättsväsendet? Ska man våga tro att de (vilka de nu är) inte bara är oberoende, utan dessutom har en vilja att försöka åstadkomma något som liknar justitieminister Beatrice Asks målformulering:
”Sverige ska vara ett tryggt land att leva i för alla, oavsett vem man är eller var man bor. Brottsbekämpningen ska ske ur ett brett och nära medborgarperspektiv. …Människor ska känna att rättsväsendet finns nära dem och finns till för dem, att lagar och regler är rimliga och relevanta och att rättsväsendet fungerar effektivt och rättssäkert.”
För oss är dessa rader ett hån. Sverige är ett mycket otryggt land att leva i, särskilt när du inte har rätt kontakter. Du upptäcker det när du drabbas av en stalker, en psykopat, en anklagelse, en misstanke eller ett angrepp. Brottsbekämpningen har lagt ner verksamheten. Rättsväsendet är mycket långt borta, så långt bort som på en annan planet. Rättsväsendet finns absolut inte till för oss. Lagar må vara rimliga men rättsväsendet följer dem inte, det fungerar ineffektivt eller inte alls och rättssäkerheten är fullständigt satt ur spel. Det är vår verklighet.
